Man måste dö några gånger, innan man kan leva

dagen till ära vaknade jag vid kvart i åttan av klockan och var så trött så det inte var sant. stressade som ett djur för att hinna till lina innan halv nio men ja, lyckades med en minut tillgodo. springandes till bussen, hinner som tur är. till cadiz, väntar på bussen mot jerez. köper två colacao, väntar. bussen kommer, vi pratar, lyssnar på musik, pratar. framme i jerez vid 11 typ. köper lite frukost. en kaffe, en macka och självklart en bulle! väntar, pratar, musik. äntligen, ett plan rullar in. paniken stiger i linas ansikte. samtidigt i mitt. på ngt sätt kändes det lite som attmin familj också skulle komma. nervösa som få ser vi ehnnes föräldrar kliva ur planet. vi springer ner till ingången och väntar. en kvart typ. föräldrarna kommer ut, deras blickar går förbi oss mer eller mindre. haha, men sen ser de lina och kramar, kramar och kramar. samt två handskakningar till mig! haha. jag grät lika mkt som lina. alltså, känslosamt det här med familjer. bilen hem till san fernando, lunch. de kommer sen tbx med hela familjen, alltså barnen och de. fikar. julia kommer. sen drar de och jag julia och lily går mot julias hus. hejdå till henne och jag och lily går till mercadona eftertsom hon ville köpa ost. sen bär det av hemåt. runt 8 börjar vi kasta pil, jag, alba, jesus, tato och adrian. så jäkla roligt! vi hade det skitkul verkligen! och guuuuuuuud så bra jag var! sen blev det mat, sandwitch! jag får aldrig nog utav den utsökta mackan! så simpel, men ack så god!

julia, linas mamma och pappa, lina och jag.

två snygga brudar som vi. man kan ju undra varför vi verkligen inte vann.