Man måste dö några gånger, innan man kan leva

andra skoldagen. den oro och ynklighet jag kände sekunden jag gick och la mig igår var inte som helt borta när jag vaknade men nu är den det. jag känner mig stark igen, jag kan det här lixom! plus att jag bad min vmamma ( mitt nya, favoritord att kalla familjen här med är att lägga till ett v framför, som betyder värd, det är dock snott från veronika, hon har första rätten på ordet men ändå. ) att ge mig en kram, det kanske funkade. vem vet. iaf, nu mår jag bättre . snart ska jag prata med pappa, och sen ska jag till lina och äta där. hon åker ju till madrid imorn så jag tänkte passa på att träffa henne så mkt jag kan innan hon drar och jag inte kan träffa henne på 4 dagar! haha, 4 dagar, det känns så mesigt. jag är ju ändå van nu kan man säga att vara utan mina älskade i 4 månader! 
 4MÅNADER!
jag har varit här i fyra månader, herregud! det är lång tid!

om cirka en månad kommer pappa! och sen är det bara stranden i 3 månader kvar, sen kommer jag hem!
har tänk på hur mkt jag faktiskt lärt mig att uppskatta allt där hemma. fatta vad lycklig och hur underbart bra jag kommer må sen när jag kommer hem! och vad stolt jag kommer vara! att jag gjorde det, trots alla tankar om att jag antingen skulle komma hem för tidigt eller inte komma hem alls! haha! jag ska se till stt motvisa de båda sidorna genom att komma hem exakt det datum sts ger mig en biljett till! så det så! alla ni som förlorar pengar nu, sorry! :P